En vinterkväll

Det är mycket berikande att i minnet återuppleva den glädje och tillfredsställelse, som en liten isbelagd sjö innebär. Vi hade inga skridskor, däremot en sparkstöttning. Tänk, att en sådan enkel sak kan vara föremål för så mycket nöje. Man kunde vara en eller två som sparkade samtidigt. Då gick det undan ordentligt. Flera kunde sitta och åka och en sparkade.

Det var en underbar vinterkväll några minusgrader. Tänk att vi fick vara ute tills det nästan började skymma. Vi, min syster och jag, tycktes aldrig trötta att åka fram och tillbaka på den blanka isen. Vi höll oss varma, och våra kinder glödde. 

Så kom snön, och vi kunde inte åka på isen. Men efter ett par dagar med milt väder och därefter åter kallare upptäckte vi ett perfekt tillfälle att använda vår sparkstöttning. Det hade blivit skare på snön. Vi startade vid vår stuga och därefter över en åker till vår vattenkälla. Över åkern var det lagom lutning för att farten skulle blir bra. O var vi for iväg, upp och ned otaliga gånger, och vi kände oss inte trötta. 

När vi såg ner var snön och skaren vit och ren (inget nedfall där inte) och när våra blickar sökte uppåt, så vi en stjärnfull himmel med sitt fascinerande skådespel, som vi beundrade men ej förstod. Vi bara njöt av skönheten. Det var en kväll av ro förenad med lek och fart. Aldrig sedan jag upplevt hur sen sparkstöttning förenat med skare kan ge en så fri och härlig upplevelse.

Margit

 

Tillbaka