Vattenkällan

Vi hade en underlig källa som aldrig sinade. Hur torra somrarna än var hade vi alltid klart och kallt vatten. Det var en tillgång, fast man hade nog önskat att den legat litet närmare stugan, där vi bodde. Det var ganska mödosamt bära vattenspannen uppför, det var tungt. 

På vintern bar mest min Far vattnet. Hur kallt det än var frös inte källan, vattnet porlade jämt och var njutbart att dricka. På sommaren kylde vi av mjölken, genom att slå den i en cylinderformad spann, som vi satte ner i vattnet. Det var mycket effektivt, mjölken blev kall och god. Från källan rann en bäck som porlade. Där byggde min bror ett vattenhjul, som ständigt snurrade. Tekniken fanns i allt som han företog sig. Tänk om alla begåvningar kunde fått sin utbildning. Men så var det ju inte på den tiden. Nu kan det vara tvärtom.

 

Tillbaka