Sommardagar

Att man kan uppleva något så underbart, att i minnet sola sig i det förgångna. Vi blev förunnade vara med majmorgnarna, då solen sken, göken hördes i skogskanten. En liten skön upplevelse varje år, då man hör dessa lockrop. Då var sommaren inne, det visste vi.

Lika fascinerande var den dagen vi fick ta av strumporna och skor och springa barfota på marken runt stugan. Det dröjde litet innan huden blev van. Mor fick alltid bestämma dagen, då strumporna togs av.

                      Hildur, Margit och kamraten Elsa

Naturligtvis regnade det nog en hel del under vår barndoms somrar också, men man minns mest solen och den blå himlen. Efter en lång torka kunde vägen utanför bli så där härligt mullig, det var så lent och skönt att gå i detta. Vi lekte varje dag ute. Syrenhäcken var vårt paradis i juni då dessa fullmatade, mörklila blomklasar formligen hängde över oss och spred en doft som var bedövande. Någon gång tog vi ut det runda bordet i lövsalen. Det var mest på söndagseftermiddagarna. Med sina stora mörkgröna blad var syrenbersån ett bra gömställe. Vi letade också efter lyckoblommor i blomklasarna. Så härligt vi hade!

Någon söndag på sommaren hade vi besök av släktingar. Efter kaffe på förmiddagen brukade Far gå med dem för att "se på grödan", som det hette. Jag minns också de stora blåklinten, som växte bland rågen. Rågen var lång och rak, kornet var gult med långa spröt. Havren kändes så härligt mjuk, när man tog ett ax i handen. Mycket möda låg bakom dessa små åkerlappar, men en fröjd för ögat, där de låg. De gav bröd för oss och säd till djuren. Vårt potatisland var som ett hav av lilafärgade blommor i juni månad. Så småningom fick vi härliga rosenröda potatis. Vi kokade dem för det mesta med skalen på. Litet sill och "mosadoppa" (grädde och lingonmos blandat), ja, det smakade det. Havregrynsgröt åt vi ej gärna, men när Mor blandade rabarber i gröten, då tyckte vi den var god. Mor ska ha en eloge för att hon kom på en sådan bra sammansättning. Mor hade så bra hand om vårt trädgårdsland. Spenat hade vi med stora blad, att jag aldrig sett något liknande senare i livet. Vi hade tillgång till hönsgödsel, därav det lyckade resultatet. Även morötter, palsternackor och ärtor fick rum, så också vinbär och rabarber.

Vi hade många fruktträd. Vet precis hur de stod. Vid syrenbersån, just i kanten av havreåkern, stod ett astrakanträd. Dessa äpplen kan jag nog ej beskriva, så det kommer till sin rätt. Vilken smak, då vi tog dem som fallit ner på morgonen innan vi gick till skolan. Friskt, härligt immigt på skalen. Det var vårt favoritäpple. Ett sötäpple, som aldrig gick sönder, då det kokades, ett träd med små knallröda vinteräpplen, som sparades för att hängas i julgranen. Men en jul blev det en sorglig historia, min syster och jag hade omsorgsfullt packat ner just de här röda äpplena i en kartong med mycket tidningspapper om. Glada i hågen gick vi upp på vinden på julafton, för att finna allt var uppätet av råttor. De hade redan firat julafton.

Ett päronträd hade vi också. Mor kokade in ingefärspäron. Dessa togs fram vid kalas. Men det jag allra mest minns var vårt oxelträd. Det var imponerande stort, vid roten var en ganska stor sten, som var en bra sittplats. Oxelns täta ljusgrå bladverk gav en skön skugga under varma dagar. Jag minns vi flyttade ut köksbordet och drack kaffe under dess vidlyftiga grenar. Nykärnat smör med gräslök på hembakat bröd. Då var vi lyckliga.

På hösten var hela oxeln översållad med röda bärklasar. De kunde endast ätas av frosten enligt mor. Minns ej om vi tog tillvara något av bären. Det betydde mindre eftersom oxeln skänkte oss både skönhet och svalka. Det var ett vårdträd. Den blev nästan som en vän. När farfar kom satte han sig under oxeln. Vi fick små rödfärgade vagnar av honom minns jag, som nog hade inköpts på någon marknad. Träd har mycket att berätta, dem skall vi vara rädda om, och syre får vi alldeles gratis.

Ja, vår barndom var ej rik på prylar, men vi hade något som var bättre, mor och far och varandra. Den tryggheten betydde allt för oss.

Margit

Tillbaka