Skoltiden

Jag var 6 år, när jag började skolan, men fyllde sju år senare på hösten. Kommer ej ihåg just den dagen, men minns den närmaste tiden. Skolan låg tre km från vårt hem. Vi började halv nio tror jag. Min syster gick i andra klass när jag började första. 

Skolan var en vitmålad träbyggnad som innehöll en skolsal med en kamin, som eldades med ved. Det fanns en ingång på baksidan, där vi barn fick gå in och hänga våra kläder. Fönsterrutorna i skolsalen var vitmålade på den nedersta raden, detta för att vi ej skulle se ut, det skulle störa undervisningen. En orgel stod i hörnet, katedern rätt fram framför svarta tavlan. På denna stod det alltid längst upp i vänstra hörnet "Ps. och så ett nummer". Under hela tiden undrade jag vad det betydde. Fröken sa aldrig att det var psalmversen. Tänk så viktigt att förklara för barnen en så enkel sak. Vår lärarinna var ej någon skicklig pedagog, långt därifrån. Men hon lärde ju oss att läsa och skriva, det senare var hon mycket noga med. Hon var mycket djurvänlig och fåglarna ägnade hon större omsorg än oss barn. 

På rasterna fick vi räfsa löv på hösten, stoppa korgar och bära över vägen där vi tömde dem. Jag som var liten och behändig fick krypa in under en tät buske och riva ut löven minns jag. En flaggstång fanns på skolgården och till höger en tulpanrabatt. Grusgången runt denna var alltid krattat och där fick vi aldrig gå. Fanns där något fotavtryck blev det alltid efterräkningar. På våren hade vi majbål på ängen intill, med tjärtunna, hattar på stakar och en massa andra underligheter. Dagen efter ett sådant majbål blev vi tillsagda att det var oansvarligt att ej säga god natt till fröken innan vi gick hem från bålet. Det gällde samtliga.

En veranda fanns också, men den var helig. Den ledde till lärarinnans bostad om ett rum och kök. Det sades att fröken låg på övervåningen och hade en stege ner, som hon drog upp efter sig. En säkerhetsåtgärd med all rätt, eftersom huset låg ensligt. Luciafesten minns jag med grämelse. Den skulle börja kl. sju, det var mörkt så tidigt och Mor skulle följa mig. Vi var sent ute, eftersom korna måste mjölkas först, så vi kom försent. Då öppnade fröken dörren och sa "nu har det vackraste gått" och jag kände en ryslig besvikelse. Mor gick hem, men glad var jag ej mer den dagen.

Några dagar efter avslutningen var vi inbjudna till fröken. Vi kom inte längre än till verandan, där en grammofon var utsatt och spelade. Stiften som fröken tappade fick vi peta upp mellan träspringorna i golvet. Vi fick visst saft och kakor också.

När fröken skulle resa till Växjö, skulle vi barn, på hennes uppmaning, sitta och vinka på stenmuren vid banbron när tåget passerade. Det tog tid, för först skulle hon gå ner till stationen och sen vänta in tåget. Där satt vi och väntade Till slut kom dock både tåget och fröken. Mor undrade varför vi kom så sent hem, för det var angeläget att vi kom hem så fort som möjligt efter skolan för att hjälpa till med sysslorna.

Efter småskolans två år började jag "storskolan" i Alvesta. Där gick vi i fyra år. Jag hade olika lärare men trivdes bättre än i småskolan.

Margit

 

Tillbaka