Den olyckliga kycklingen

Det var en varm och härlig dag i juni. Min syster och jag hade skollov, och det var några dagar före midsommar. Det var storstädning i stugan. Vi hade ett stort rum och ett kök. Där skulle vi fem syskon och Mor och Far få plats. På sommaren gick det bättre, då bodde de äldsta syskonen på övervåningen, "vinden". Därifrån hade man en härlig utsikt, dels över åkrarna, dels över en syrenberså, som var översållad av lila blommor som spred en ljuvlig doft i varma försommarkvällar. Vi frossade riktigt i dessa lilafärgade klasar och tog in ett stora fång och satte i den öppna spisen. Då var det sommar!

Till sommaren hörde också den spräckliga hönan, som legat på ägg i tre veckor. Jag glömmer inte när vi fick vara med då Mor lyfte på hönan och de flesta äggen hade kläckts. De var så söta, gula, duniga de små kycklingarna, som vi fick ha i handen bara några sekunder. Det var lycka. Hönan var ilsk och uppskärrad och hackade Mor i handen, naturligtvis ville hon ner till sina små. Litet längre fram flyttades hela sällskapet till en utebur i gräset. Vi fick se till att det fanns vatten och gryn på tefat i buren. När hönan blev skrämd av något, trampade hon på fatet och gryn och vattnet stjälptes ut. Vi skulle se till det där.

Vi tänkte, min syster och jag, att det skulle vara underbart att få hålla en lite kyckling i handen, den var ju så mjuk och gullig. Bara några sekunder, sen skulle hönan få den tillbaka. Sagt och gjort. Försöken att få hönan in i burhuset lyckades. Brädan (som varje natt släpptes ner för ingången) lossade vi men släppte ned den just som en av kycklingarna försökte komma in till hönan. Den kom i kläm. Vi blev vettskrämda och sprang till skogen. Under tiden hade Mor fått syn på eländet. Vi dröjde länge i skogen, väl medvetna om att tiden skulle ha en viss förmildrande inverkan. Jag fick gå hem. Mor höll på med storstädning, hade flyttat ut sängarna från väggarna. Jag minns att hon tog mig hårt i armen, men direkt stryk minns jag inte att jag fick. Min syster kom så småningom hem från skogen. Hon hade grankottar med sig, som hon satte sig på stentrappan och skalade. Vad hon tänkte i den stunden vet ingen. Jag minns i varje fall att ingen uppgörelse kom till stånd med henne.

Vi tyckte ju att det var förfärligt tråkigt att den lilla kycklingen var död. Till råga på allt var det en spräcklig kyckling, den ansågs mer värdefull än den vita.

Margit

 

Tillbaka