Julen

 

Julen i min barndom var det man längtade efter hela hösten. Tidigt på hösten vävde mor alltid trasmattor. Det var en fläkt av välbehag då man fick sitta i vävstolen och läsa sina läxor. Brädan var så glatt och fin. Vävstolen hade mor fått av sin mor. Den var väl använd. När väven var färdig klipptes den ner. Mattorna knöts och delades i olika längder, rullades ihop och bars upp på vinden. Inte förrän vi jul skulle de användas.

Så kom tiden för slakten. Även om vi tyckte att det var kusligt var det i alla fall spännande närslaktaren kom och grisen skrek. Vi tänkte på den goda maten och tyckte att det var litet av fest. Mor var en mästare på att ta vara på allt, därtill blev allt rent och smakfullt tillrett. Fläsket saltades ner i ett kar på vinden. Det räckte nästan ända till påsk. Halva grisen såldes. Då blev det litet extra tillskott till julen. 


                             Torpet Naglatorp i vinterskrud

Så gick tiden till jul. Julbaket gjordes närmare jul. Mor bakade tre sorters matbröd, grov limpa, ljus limpa och ”kakebröd”, vilket ej skållades till skillnad från de andra. Mor var duktig på att baka gott bröd. Hon lade ner stor omsorg på brödbaket. Därför blev det alltid lyckat. Allt bakades i stora ugnen, vilken först eldades, askan rakades ut, sedan borstades ugnen med ris från skogen, som vi kallade ”ugnskvastris”. Sedan var det klart att sätta in de färdigjästa limporna. Man förstår att det var ganska jobbigt att få ugnen varm och degen jäst samtidigt. I ugnen rymdes 11-12 limpor. Alla dessa bröd bars dagen efter upp på vinden och lades i ett sädeskar. Vi hade sedan bröd för hela vintern, ibland ända till påsk. Säden och kylan på vinden gjorde att det höll sig bra.

Vetebrödsbaket fick vi hjälpa till med. Vi bakade gubbar med russin på magen. Mor bakade alltid pepparkakor och spritskransar till jul. Dagen före julafton höggs julgranen. Samma dag skulle vi bada i ett träkar som stod i köket.

Så var det då äntligen julafton. Då vi vaknade på morgonen var vi så lyckliga som barn kan vara på julafton. Jag minns att vi en jul tillsammans sytt en väggbonad till Mor. Vi var så lyckliga över att göra Mor glad. Hon behövde det så väl, vilket slit och släp från morgon och kväll utan några bekvämligheter. Och Fars arbetsdagar, som var långa och slitsamma. Julen kom som ett välkommet avbrott.

På julafton klädde min syster och jag julgranen, det var en enorm lycka bara det. Till julen köpte man apelsiner, aldrig annars, ganska små men tunt papper på. De tog vi väl till vara. Doften glömmer jag aldrig, den var ny och jag vill kalla den juldoft. Doften kan man inte beskriva, den måste upplevas, den här gången med barnasinnet.

På julaftonskvällen kokade Mor risgrynsgröt, då var det fest. Efter det delades de små gåvorna – julklapparna – ut. Det var lika roligt att ge som att få. Kom så väl ihåg den lilla dockan jag fick, jag har den än idag. Den låg i en liten ask och runt asken var det en spetskant och jag tyckte att spetskanten var allra vackrast, hade aldrig sett något sådant förr. Det var lycka. 

På juldagens morgon steg Far upp tidigt och tände ett julgransljus i granen. Vilken lycka att vakna vid en sådan syn! Sen gick vi till julottan. Det var mörkt och kallt. Med oss hade vi en lykta som vägledare tills vi kom ut ur skogen. Den ställdes vid en buske och hämtades vi återfärden. Är glad att ha fått vara med på julottefärden och höra julevangeliet om barnet som föddes i Betlehem. Något av trygghet som färdkost i livet föddes barnasjälen.

 

Tillbaka